Arkiv | februari, 2010

Besök på Internationella skolan för rättvisa och fred i Sätra

15 Feb

Idag tog jag röda linjen till Sätra. Där ligger Internationella skolan för rättvisa och fred vilken är en av de skolor som är med i samarbetet med lärare. 

Jag blir mottagen som en filmstjärna när jag går in i den öppna lokalen. Eleverna ropar mitt namn och kommer fram och hälsar. ”Vad ung du är, vi trodde att du var en tant” säger någon. 

De har sett fram emot att du ska komma hit”, säger Rebecka Haas som är en av Stockholms mycket engagerade högstadielärare. Vi samlas i aulan och jag frågar ”Hur många här vet vem Nelly Sachs är?” Det blir tyst, inga ord eller händer i luften. Jag säger att det är få som vet vem Nelly Sachs är, även bland vuxna som läser mycket litteratur. Men det är det vi ska ändra med det här projektet, säger jag. Efter nästa höst kommer ni alla kunna svara på frågan om vem Nelly Sachs var.

Sedan läser flera av eleverna upp sina egna dikter. En tuff kille läser en fin dikt till sin mamma. En annan tjej läser en dikt som heter ”Skuggan” som verkar handla om stark saknad och sorg. Hon var snäll och skickade med mig dikten så att ni också kan läsa här nedan. 

Jag får en bukett tulpaner av eleverna och de undrar när vi ses igen. Nästa gång ses vi på Judiska Teatern, säger jag. 

/Ester Roxberg, redaktör och publikansvarig. 


 Tulpanbukett från eleverna på Internationella skolan för rättvisa och fred i Sätra.

 
Dikt skriven av flicka på Internationella skolan för rättvisa och fred i Sätra. (Klicka på bilden för att läsa!)

Rösta i vår omröstning

4 Feb

En omröstning har startats för alla er som besöker den här hemsidan. Vi vore mycket tacksamma om du vill delta och svara på denna fråga:

Känner du till Nelly Sachs sen tidigare?
(polls)

Brev från elever i Sätra

3 Feb

I januari fick Judiska Teatern två stora buntar med handskrivna brev från elever på en högstadieskola i Sätra. I breven berättar de om sig själva, sina familjer,  fritidsintressen,  framtidsdrömmar och hur mycket de ser fram emot utställningen i höst. 

Eleverna kan alla möjliga språk som urdu, ordo, hindi, punjabi, engelska, pashto, bosniska, serbiska, kroatiska, spanska, franska, thailändska, malaysiska, finska, arabiska, tigre, persiska, dari och så svenska. Alla dessa språk i en enda klass på ca 20 elever. Vilka möjligheter de kommer ha i framtiden, att bara välja och vraka bland länder i världen att besöka och leva i.

En annan fantastisk sak är hur många av eleverna som berättar att de älskar att läsa och skriva. Många skriver dikter precis som Nelly Sachs också började att göra när hon var ung. Hoppas att skrivartävlingen som vi anordnar i samband med utställningen i höst kan inspirera och uppmuntra dem till ett fortsatt och framtida skrivande.

/Ester Roxberg, redaktör och publikansvarig.


Dikt av Nelly Sachs, 1965. (Rättigheter Marbach.)

Utanförskap

3 Feb

Nelly Sachs livsöde skildrar ett mycket gripande utanförskap. Nelly Sachs familj hade judisk bakgrund men följde inte de judiska traditionerna. Trots det blev hon av nazisterna utpekad som enbart judinna och inte längre tysk. När hon var 49 år tvingades hon på grund av nazisternas maktövertagande att fly och lyckades komma med det sista planet till Stockholm. I exilen från Förintelsen fanns behovet av att uttrycka lidandet för dem som inte överlevt och skulden över att själv få leva. Nelly Sachs identifierade sig med judarnas utsatta historia och kände sig hela livet utpekad och förföljd.

När jag gick i sjunde klass besökte författaren Magda Eggens min skola och berättade om sina upplevelser från förintelselägret Auschwitz. Hon överlevde och har skrivit böcker för barn och ungdomar om andra världskriget. Jag slukade hennes böcker och grät varje kväll för att de var så sorgliga. Jag har i efterhand tänkt att det var känslan av utanförskap som var så hemsk, att jag kände igen mig i Magda Eggens berättelse trots att jag själv inte var judinna och aldrig upplevt något ens i närheten så hemskt som krig. Att bli retad eller utfryst är däremot något som de flesta på något sätt har upplevt. Kanske tyckte jag om att läsa Magda Eggens böcker för att de beskrev hur det känns att vara utpekad och utsatt. Böckerna fick mig att inse att jag inte var ensam. 

Insikten om ett utanförskap är därför en av de viktiga anledningarna till varför man bör uppleva utställningen Flykt och förvandling i höst.

/Ester Roxberg, redaktör och publikansvarig.


Nelly Sachs 1915. (Marbach bildbyrå)

Nelly Sachs lägenhet på Kungliga Biblioteket

3 Feb

Måndag den 11 januari samlas vi som arbetar på Judiska Teatern i Kungliga Bibliotekets vackra byggnad. Några veckor tidigare har jag ringt och bokat tid för personlig visning av Nelly Sachs lägenhet.

Jan-Eric Ericsson möter upp oss och leder oss genom lokalerna till en hiss. ”Här under marken finns två stora höghus, ytmässigt sett”, säger Jan-Eric medan hissen åker längre och längre ner. Där längst bort i slutet av den vita stenkorridoren lyser det i ett litet rum. En märklig doft slår emot oss när dörren öppnas, svår att placera, men det är väl så att det finns en doft för varje hem. Nelly Sachs uppställda lägenhet känns som ett hem, trots att möblerna endast är magasinerade från det ursprungliga hemmet som låg på Bergsundsstrand i Stockholm.

Allt finns där, den blå soffgruppen som är lite utnött i kanterna, bokhyllan i teak med en litteraturnobelpristagares personliga bibliotek, ikonen som var en gåva från Gunnar Ekelöf, skrivmaskinen hon skrev på under nätterna och inte minst den fina snäcksamlingen upplagd på ett rosa fat. Allt mycket enkelt, men ändå så stort. En låda öppnas och där ligger smycken, hårklämmor och en borste jag tycker mig se några hårstrån gömda i. Vardagsrummet är i blått och det lilla sovrummet/köket (”kajutan” som Sachs själv kallade det på grund av dess utsikt mot vattnet) går i rosa nyanser. Blått och rosa var hennes favoritfärger, säger Jan-Eric Ericsson.

Vi står tysta och ser på små uppställda foton, prydnader, en utsliten skrivbok i rött skinn på sängbordet, en ängel på väggen. Det känns privat att stå i en främmande människas sovrum, särskilt utan dennes vetskap, men samtidigt känns det inte heller som en främmande miljö. Efter att ha läst om Nelly Sachs uppväxt, hennes flykt, öde och hennes gripande dikter känns det nästan som om hon vore en vän man kände för längesen.

När vi lämnar det lilla blårosa rummet är det som om vi tackar Nelly Sachs för att vi fick komma, och tyst viskar ” nu ska jag aldrig glömma dig igen.”

/Ester Roxberg, redaktör och publikansvarig.


Nelly Sachs utsikt från den lilla lägenheten på Bergsundsstrand i Stockholm.